Idag ger vi här på Nykelnbloggen ordet åt Patrik Frisk som berättar om en vecka i Sibbo församling under devisen Kyrkan – mitt hem. Läs och bli inspirerad – det blev åtminstone jag!!
Måndag 07.00 Morgonbön och kaffe i Sibbo kyrka
Klockradion väcker obarmhärtigt kl.05.30. Föregående dags kaplansinstallation har virrat i mina drömmar på natten, vilket gör att jag först måste lokalisera mig. Jag är fortfarande hemma i egen säng, inte ännu i kyrkan, kan jag konstatera. Småningom , under tiden jag tvättar tänderna, drabbas jag av tvivel: ” Hur i hundra gubbar kan vi tro på ett koncept, där vi förutsätter att folk vill komma till kyrkan kl.7 en måndagmorgon?!” Vilken absurd tanke… Dimman ligger tung och dyster över kyrkbyn, då jag ger mig iväg för att förbereda arrangemanget. Samtidigt är ändå miljön i kyrklandskapet så rofylld och så vacker. Jag träffar sömndruckna kolleger, vilket gör mig lite glad av någon orsak. Det finns alltid en liten skojighet med att göra nya saker. De medverkande checkar tågordningen, kaffet kokas, sångerna repeteras, mikrofonerna kollas. Småningom dags. Jag går nyfiket ut på kyrktrappan för att hitta livstecken från våra församlingsmedlemmar. Plötsligt ser jag bilar rulla in på parkeringen och folk som sakta vandrar upp för kyrkbacken. Jag möter både bekanta och främmande ansikten bland skaran som stiger in i vår kyrka. En efter en droppar de in. Mänskor i olika ålder och livssituation. Känner mig mycket tacksam över att de faktiskt ville komma. Sång, bön, kaffe – en tidig måndag kan inte börja bättre.
Tisdag 18.00 Barnens och familjernas kväll
Kämpar igen med rädslor och (tvångs-) tankar att ingen är intresserad och att ingen vill. Knappast orkar en endaste jäktande småbarnsfamilj rusta sig till kyrkan en vardagkväll, då kvällsrutinerna för småttingarna är minutiöst utstakade. Inom kyrkan grubblar vi mycket på antal. Dvs . Mängden deltagare på olika kyrkliga arrangemang och tillfällen. Ibland frustrerar det mig, medan det emellanåt är en stark motivator. Jag väljer antagligen ställning från dag till dag beroende på hur säker jag känner mig.
Jag kör upp för den smala sandvägen till Sibbo kyrka. Visst ser den majestätisk ut i denna miljö av leriga åkrar och gula egnahemshus. Blickar på trappan som ser dyster ut. Kan tänka mig att ett barn eventuellt kan uppleva dessa stora stentrappor som nästan skrämmande. Några nallar och mjukisdjur skulle väl göra susen!, tänker jag som hastigast. Kör vidare till sakristians ingång, där jag träffar vaktmästaren. ”Jag far hem via efter nallar.”, ropar jag från bilen. ”Far du efter nallar, du”, utbrister vaktmästaren, som det skulle vara det mest naturliga i världen. Rotar i tonåringens klädskåp dit vi satt de flesta mjukisdjuren. Jag tar med mig Nalle Puh och tre andra nallar, en mask, en groda iklädd kostym, en husky, en liten elefant och ett lejon i terrängdräkt. Dessutom fanns en Nasse i kyrkan från förr. Klockan börjar närma sig 18. Jag står min vana trogen och trampar på kyrkans trappa. Snart närmar sig en liten karavan av smått och stort folk. De närmar sig kyrktrappan där mjukisdjuren står beredda för att välkomna. Ett brett leende syns på de vuxnas ansikten, medan barnen antingen tar för sig och rusar fram för att hälsa på nallarna, eller så tar de det mer försiktigt. En blyg blick under farfars beskydd. Kyrkan är fylld av ivriga barn och vuxna . De olika stationerna för pyssel är färdiga, tunnlarna på plats och de anställda och frivilliga är peppade. Familjerna sitter förväntansfulla i kyrkbänkarna. Blir nästan gråtfärdig då jag ser denna heliga skara. Kan det finnas något finare?
Kvällen avslutas med popcorn i strut. Publikfriande variant som tycks fungera. Trött men glad tar personalen fram dammsugaren. Mjukisdjuren har även gjort sitt för denna gång. De kuskas tillbaka till tonåringens klädskåp i väntan på nästa uppdrag. Biskopsvisitation, kanske?
Onsdag kl.19 Kvällsmässa
Rätt bra med folk denna kväll. Ca 100 personer. Ansvarar för kvällsmässans musik. Med mig har jag en duktig solist och några proffsiga musiker i bandet. Ett trevligt gäng musiker som aldrig blir så vuxna att de tappar lekfullheten. Har mycket funderat på nattvardsmusiken på senaste tiden. Hurudan skall den vara? Vad förväntar vi oss? Min första känsla är nog den att den skall förmedla lugn, ro och eftertänksamhet. Nattvardsmusiken skall kännas som sammet och balsam. Inte alls sticka ut eller utmana. Musiken skall understryka med lätt penna heligheten och samhörigheten. Så tänker jag. Oftast. Samtidigt – tänk om nattvardsmusiken kan erbjuda en annan, oväntad dimension i hela skeendet? Tänk om Anden vill något annat oväntat? Mina lekfulla vänner utmanar mig, utan att de själva anar det, då vi sätter igång musiken, då folket sakta börjar dra sig till nattvardsbordet. Några överenskomna ackord, resten improviserat. Vi inleder lugnt o vackert, trevliga ackord och lättillgängliga melodisnuttar. Jag leder lite, tror jag. Småningom ändras ändå uttrycket. Känns ofrivilligt. Är det månne Ande eller är det en sorts lek? Eller både och? De övriga musikerna blundar och lever sig in, medan jag blir feg och vill lugna ned utförandet, viftar en dämpnings-gest med vänstra handen, men de knappt ser mig, så inne är de i musiken. Plötsligt tittar gitarristen på mig och ser osäkerheten i min blick. Han håller tillbaka och lugnar sitt spelande. Trumslagaren tolkar tydligen att övriga orkesterns lägre volym, innebär att han kan ta över. Spirituellt och närmast suggestivt delger han nattvardens atmosfär. Han använder sina bara händer, som för att visa att vi alla står tomhänta inför det Heliga. Fötterna lever sin dans på pedalerna. Jag tittar bekymrat på folket vid altaret. Rädd för kommande kritik och ilskna kommentarer. Småningom sänker sig ändå ett lugn över mig. Tänk om man inte alltid skall vara så rädd och orolig? Idag har vi det såhär. Varför ideligen styra, ställa och hålla tillbaka? Det bör finnas rum för känslor och passionerade uttryck. Efter avslutad mässa rusar en ung kvinna fram och förklarar entusiastiskt att det var den bästa nattvardsmusiken någonsin… Ja, vem vet?
Torsdag kl.12 Orgellunch
Märklig dag med tanke på känslor som dyker upp. Först, såklart, spökar tanken att vi har dukat upp till fest och ingen är intresserad. Tidigare i veckan visar det sig att kommunen får utländska gäster och att de vill delta i orgellunchen. Då kommer i alla fall en skara norrmän. Det är ju uppmuntrande.
Med spänning och förväntan nosar de anställda på broilersoppan som tillreds i församlingshemmets storkök. Husmor inger förtröstan då hon med vardagligt självförtroende rör om i grytan. Finns ingen orsak att ta stress över serveringen. Det finns ett exakt klockslag då soppan skall föras upp till kyrkan. Före det fixar vi till det i kyrkan: radar serveringsbord, lägger fram kärl, dekorerar med rönnkvistar, planerar, hoppas och tvivlar. Kantorn övar in det sista. Han vevar ihop en soppa av Bach och ”Eye of the tiger”. Underhållande, proffsigt och lite annorlunda. Folket börjar strömma in. Mer än väntat. Har vi tillräckligt av soppa? Nå, man får väl hoppas på ett under i så fall. Många glada och nya ansikten, uppskattande kommentarer, engagerande orgelmusik, god soppa som räckte till. Arbetslaget njuter tillsammans med församlingsborna. Hela sammanhanget känns väldigt utåtriktat och tillgängligt. Varsågoda!
Fredag kl 22 Meditativ kvällsmässa
Den här kvällsmässan känns som det osäkraste kortet. Många frågor kring upplägg o ch utformning som måste göras beslut om. Aktörerna och övriga inblandade samlas två timmar innan mässans början. Då finns det nog tid för beslut, hoppas vi. Just denna mässa har sina utmaningar för att den skall vara en fungerande mix av både visuella effekter och enkel och avskalad bön. Den brinnande facklan ute vid kyrktrappan, mängderna av levande ljus, mörklagt kyrkorum, fasadbelysning som lyser upp valven i lätt lila färg, stämningsfull musik, får vara som en port eller en liten stig in i bönen och Gudsmysteriet. Känns nog som om det skulle bli så den här gången. Tycker jag i alla fall. Ibland är vi rädda för att göra det där lilla extra för våra kyrkobesökare . Vi är kanske en aning för”snåla” att bjuda till och bjuda upp. Rädda för att betraktas som fåniga eller naiva. Att erbjuda folket en” wow”-effekt uppskattas verkligen, då det handlar om ren och skär omtanke om kyrkobesökaren. Jag sitter rätt så långt bak i kyrkan då mässan börjar. Lyssnar och ser. Skönt att inse hur bönen och gemenskapen berör och binder samman. Allting kulminerar i nattvarden som denna gång firas med riktigt, bakat bröd och vin från en gemensam kalk. Många kom till mässa även denna kväll. Tack.
Söndag kl.12.00 Högmässa
Dags för mässan som avslutar temaveckan.Spelar bas den här gången. Med i bandet är kantorn på flygel och en 15-årig flicka på cajon. Mysigt. Speciellt för denna högmässa att vi har flera frivilliga som agerar på olika vis. Speciellt fastnar jag för predikan, som denna gång hålls av Ros-Britt, Sven-Gustav, Carita och Stefan. En rätt så lång, men intressant predikan. Ibland kan en dialogpredikan kännas krystad och dikterad, men nu känns det fungerande. Berättelsen om mannen vid Betesda blir levandegjord på ett sätt som engagerar kyrkobesökarna. Predikanterna lägger sin egen prägel på berättelsen, utgående från sin egen personlighet och livserfarenhet. Ingen blyghet här inte, utan talarna kan och vill. Folket i kyrkbänkarna spänner öronen och sträcker på sig för att se bättre. Det tycks bli en aspekt till i det talade ordet då vi ser nya ansikten och hör nya röster. Värt att pröva på oftare. Efteråt kyrkkaffe i kyrkan, givetvis. Tack igen.