Det är allhelgona. Höstens sista löv singlar sakta ned mot marken. Nattens kyla biter i kinderna på morgonen och en del dagar ligger rimfrosten kvar i gräset långt in på förmiddagen.
Naturens predikan är vacker, men samtidigt vemodig. Den rör vid själens innersta, sköra strängar och får dem att vibrera. Tonen är stilla och eftertänksam. Melodin går i moll. Det som jag ser med mina ögon är samtidigt en projektion av mitt eget liv, ett framtidsscenario som väntar. Jag vet bara inte dagen och stunden. Också jag skall en gång singla ner likt ett löv, vissna bort och småningom falla i glömska.
Eller kommer mitt minne att bevaras? Finns jag kvar i Guds blick och ryms jag i hans tanke också den dag världen glömmer mig? Allhelgona är ett ”tunt ställe” då livet och döden kommer så nära varandra att de förenas för en stund. Tiden och evigheten smälter samman i ett nu, flyktigt men intensivt. Allhelgona får livets tunna strängar att vibrera av saknad och gränslös sorg, men även av glädje och tacksamhet.
När ljus tänds och minnen lever nuddar himlen vid jorden. Vi påminns om det ljus som Gud sände, det eviga. Så blir allhelgonavandringen mellan avklädda björkstammar och på mörka begravningsplatser samtidigt en port till livet. En påminnelse om att störst av allt är kärleken, den som Gud tände redan i skapelsens morgon så han sade sitt; Varde ljus. Störst av allt är kärleken, den kärlek som likt Kristus går genom döden för att livet skall bli synligt igen.
Nyckelnbloggen önskar en god allhelgonahelg med följande sång https://www.youtube.com/watch?v=qzZImZTGX_E